Plötsligt rasslade det till bredvid mig och jag kände kalla kårar längs ryggen. Kan det finnas vilda djur här som jag inte vill störa? Ett ögonpar bakom en spindelvävsklädd nos dök upp. Tungan som hängde ut och flämtade var alldeles blå. Det var bara lilla Siri.

Hon älskar att plocka och äta blåbären direkt från riset. Jag log stilla-tyst i skogen förövrigt och jag hade nyss hört vingslag från en större fågel. Så häftigt att vara ett med naturen. Peter och jag njuter av söndagen som man bäst kan avsluta en helg tillsammans. Vi bestämde oss för en långtur och med varsin hink begav vi oss ut för att plocka ett litet lager av blåbär till frysen. Ett lager av  naturliga vitaminer som vi kan ta av när vintern slagit sig till ro. Men vi är lite sent ute, hösten och bristen på regn har fått de fina bären att börja torka. Men vi får till slut ihop en varsin liten hink som vi stolta bär med oss hem. Siri ser ut som hon fått en blå tunga för resten av veckan. Det finns nog inga monster i skogen men vad härligt att bara stanna upp i naturen och låta det sjunka in i kroppen, harmonin som vi så ofta missar att njuta av när vardagen vill ha sin uppmärksamhet. Är så tacksam för dessa stunder som får mig att stanna upp och fylla på. Jag är duktig på detta men skogen ger så mycket mer, det blir så naturligt äkta.

Tack livet för denna helg och fina söndag.