Långt bort hör jag något, ett ljud som ökar i volym. Det kommer närmre, ett ljud som borrar sig in i min sömndruckna hjärna, ett ljud som jag med ens inser att jag inte gillar. Det låter som en borr, nej mer som något ettrigt surrande – det är en mygga. Klockar är 05.19 och jag är klarvaken. Då ser jag den. Den har tagit sikte på min arm som ligger utanför täcket. Snabbt drar jag in den och täcker mig helt, bara nästippen sticker ut. Den ger sig inte, nu ska den hålla sig runt huvudet och det där ljudet, Varför ska de vara begåvade med det? Jaha, där kom husflugan. Den roliga krabaten som ska kliva runt och killa en överallt på huden. Hur kan en sådan liten krabat kännas så mycket tänker jag då. Nu inser jag att det är ingen ide´att ligga här och försöka somna om. Kikar ut genom fönstret och ser en fantastisk blå himmel, fåglar som sjunger och min mage börjar kurra. Jag smyger upp så de andra får sova, tassar ut i allrummet och rullar ut min yogamatta. Min kära vän som stått och väntat där på mig sen sist. Låter kroppen vakna försiktig och hjärnan vilar i andetagen. Det är så rofyllt -detta är mitt andhål, min tidslucka. Jag mediterar i detta och låter själen möta rörelsen, välkomnar denna tisdag med ett leende. Naturen är mäktig, det lilla möter det stora och vi är ett.
Godmorgon världen!
