Vår resa startade med att säga: Trollstigen vill vi åka och när vi ändå är där så vore det kul att se Trolltunga.

Sagt och gjort, beslutet togs och förutsättningarna sattes. Infon var att det krävs god ganska god fysik och det är en del branter, turen tar mellan 7-12h. Yepp, hur svårt kan det vara, 100 000 besökare varje år. Var någonstans tänkte jag tanken att det faktiskt är en dagsvandring? Nope, ingenstans faktiskt. Vi hade ju bestämt oss.

Starten var 400 höjdmeter upp i 45-1h på asfalt, knepigt sa vi då men buss skulle vi inte åka minsann och spara den tiden. Leden började även den brant uppför och jag är glad att vi valde ett lugnt tempo. Andningen var ansträngd i början och vårt kvittrande samtal övergick till mer och mer flåsande likt ett smärre ånglok.

Vi överväldigades av naturen, tog småpauser för att insupa miljön och föreviga det i bild. Vi kom in i ett område med stugor där inga bilvägar någonsin funnits. Material och människor har antingen vandrat, flugit helikopter eller körts i snö för att skapa boendet.

Vi mötte människor från många olika kulturer och med olika fysiska förmågor. En del gick om oss och en del vandrade vi förbi. Dock måste jag berätta om de två männen som avslappnat chitchattade sig förbi. Vi kom ifatt dem när de tog en liten paus. Bermudashorts och ”jesus sandaler” samt varsin typ ”gympapåse” De klev fram som två bergsgetter ute och flanerade, såg helt avslappnat ut och utan ansträngning. De försvann i periferin och vi mötte de sedan strax före vårt mål. De var de på väg tillbaka.

Efter 4 h började vi säga; nu är vi nog snart framme-bara nästa krök. Det tog 1h till. Väl framme blev det lunchlådan, vi hade tagit energipåfyllning längs vägen men nu var vi relativt tömda. Tonfisksalladen smakade väldigt bra.

Så var det dags att gå fram till kanten, svindeln var total, benen kändes som blyklumpar och vi insåg båda att det kommer inte att bli en bild på oss därute på klippkanten. Vi nöjde oss med en bild ut över fjorden från en annan klippa istället. Vi var dock där och mindsetet var en bild i mitt huvud där vi stod och såg den omskrivna klippan och målet var uppfyllt.

Då kom uppvaknandet, vi skulle ju gå tillbaka samma väg, nerför men även i dalgångar där uppför var ett måste. Kan säga att kameran var mer nerstoppad i sitt fodral denna gång. Nu hade kroppen börjat knorra. Svullen och leder som var ansträngda, gamla krigsskador gjorde sig påminnda. Vi sicksackade nerför för att avlasta knän men mina fötter blev mer och mer i fokus. Till slut stannade vi. Det var dags för fruktstund och fossingarna fick bada i källvattnet. Så magiskt skönt. Vi fyllde vår vattenflaska på flera ställen längs vägen, källvattnet var så gott.

Vid ett tillfälle sa vi skämtsamt att de som gör den på 7h springer nog. Det skulle vi inte skämtat om! Vi mötte en man som sprang och han kom sen även ifatt oss, undrar om han varit uppe vid klippan och vänt? Det svaret kommer jag aldrig att få veta. Dock frågade vi en svensk guide hur livet på fjället är en säsong. De vandrar två ggr i veckan med grupper om 8-14 personer. De bär med sig maten för hela gruppen, lunch, middag och frukost eftersom de sover kvar i sitt camp på berget. Vilket jobb! Vältränade ungdomar!

Väl framme vid vad vi sa; den stenblocksbelagda trappan, gick det nu rejält nerför. Nu var det pannben och insikten av att detta var enda sättet att komma hem. Steg för steg tog vi oss ner och dumdristiga som få skulle vi inte åka buss även denna gång…det kommer vi skratta mer åt i framtiden. Hur tänkte vi där egentligen? Just där och då så sa vi ju att nu är det bara några kurvor kvar, det gick ju bra uppför. Det vi inte tänkte på då var att på morgonen var vi pigga i både kropp och knopp.

Minns hur vi vid flera tillfällen sa; bara två kurvor kvar…

Väl nere var vi nog mest förundrade över att vi varit ute i 10h och 20min…till fots. Den tanken var inte en begränsning när vi började eller öht när vi planerade vår tur. Vi var ju båda i en fysisk bra kondis, hur svårt kan det vara?

En magisk tur är tillryggalagd, vet inte om jag kommer att besöka Trolltunga igen men så glad att vi gjorde det nu.