Jag har tyckt att det är svårt att göra en brygga sen jag var liten. Har som ni kanske redan  läst tidigare aldrig riktigt gillat tjejgympan med barr, mattor och kullerbyttor, handstående och annat liknande för bollar och bollsporter har legat mer för mig.

Med yogan har flickan med flätor vaknat i mig igen. Känner mig yngre var dag som jag upptäcker glädjen och den barnsliga lyckan i att klara ett handstående eller försöker mig på något annat som varit klurigt för mig och upptäcker att progressen går framåt.

Igår hade jag temat ”baksida” på båda klasserna ( och det fortsätter hela veckan ) där piken gick mot brygga. Vi gjorde flera härliga övningar med block och bälte som förberedde kroppen för bryggan och när finalen gick så blev jag så glad att det var inte långt ifrån tårar.

Ni är fantastiska elever och jag är så tacksam att jag får vara med på er resa. Att höra; -Nej det här går inte för jag är för svag i armarna eller -nej det går inte för jag har aldrig klarat det förut till; – Den 11 mars är en kväll att minnas, när ni utbrast -JAG GJORDE DET! Bryggan var ett faktum för flera! Vi lekte även lite med Astavakrasana, en position som både är vacker och klurig samtidigt som den är en corekiller. ;-) Jag är fortfarande så fylld av kärlek och energi när jag minns era ansiktsuttryck när ni gjorde det ni inte gjort/klarat tidigare. Wow säger jag bara -Jag har världens bästa jobb, är ödmjuk och så tacksam för det som pågår!

Namaste´

Sandy